Lyckligt lottad

Jag är verkligen lyckligt lottad i många avseenden. Två (snart tre) fina barn. Familj, vänner, hus, kläder på kroppen, ett jobb att gå till, hus, djur, hälsan m.m. m.m listan kan göra hur lång som helst. Trots det längtar jag ofta bort. Vet inte vart.. Är rastlös som min mamma beskriver mig. Därför gillar jag att ha att göra. När det är fullt upp så trivs jag. Låter kanske konstigt, men när det är kaos och krisar så fungerar jag som bäst! Också sorgligt nog! Jag funderar ofta på varför jag är som jag är. Antar att mycket har att göra med barndommen. Så påverkad man blir av allt man gått egenom. Min barndom var alltid "på väg" om man säger. Snabba beslut och nya möten. En fantastisk barndom på många sätt, men också sorglig.

Ungdomen var intensiv. Allt skulle provas. Sårade många människor (speciellt tjejer), testade allt minst en gång. Hade skyhöga drömmar och längtade. Just längtan bär jag ständigt med mig. Nu söker jag efter hur jag ska fylla min längtan och finna ro. Det är jobbigt att längta hela tiden, och jobbigt att leva med en person som längtar.

Relationer är intressanta. Vad är det som gör att man stannar med vissa människor, medans andra bara "kommer på besök". När är det värt att kämpa och när ska man gå vidare. Jag är usel på det. Jag har svårt att släppa taget, blir sentimental och rädd. Jag förstår inte hur de känslorna går ihop med att längta bort. Varför är alla människor såhär komplexa.

Jag är en filosof. Jag är flummigt jobbig. Förstår inte hur S står ut med mina tankar många gånger. Men jag jobbar med mig själv. Jag lär mig hela tiden. En klok man sa en gång; Jag tror alla som lever tillräckligt länge, lär sig". Jag är medveten och jag vill. Jag vill vara en bra människa och kunna se mig själv i spegeln och veta att jag försöker göra världen till en bättre plats.