Tankar

Plötsligt slår det mig. Jag kan gå flera timmar utan att tänka på henne. Men så är det något litet som påminner mig. Som en viskning av en vind som sveper förbi, eller ljudet av en colaflaska som öppnas (Hon älskade att dricka cola). Ljuva minnen, men också några minnen som gör så ont att de gömmer sig längst inne i hjärtat. Ett litet barn som fyllde våra liv med så mycket kärlek under sina korta men innehållsrika år här. Ett litet barn som jag saknar något så otroligt mycket.

Nu inser jag att jag levde som i en dimma under hennes sista månader i livet. Januari - april 06. Månader som jag inte vet hur jag klarade. Men hur dåligt jag än mådde då, så mådde jag sämre efter den 8 april 06. För hur svårt det än var att se henne sjuk, så var det ännu svårare att inte se henne alls. Det skäms jag över. För hur kan jag önska att hon var kvar längre, när hon mådde som hon mådde?!

Jag har (tror jag i alla fall) förliknat mig med tanken på att hon är död. Jag har accepterat det. Fast jag vet inte hur jag ska hantera det. Förstår någon hur jag menar?! Innerst inne vet jag att hon inte komma tillbaka. Jag vet att döden är slutet. Att man inte kommer tillbaka till livet här efter att man dör. Å andra sidan kanske hon lever någon annanstans. Livet efter kanske. Varför inte?! Lika fantastiskt som det är att vi föds, varför skulle det inte finnas ett liv efter döden?!

Efter allt svammel.. Det jag egentligen vill säga med detta blogginlägg är att jag är rädd för att glömma. Rädd för att glömma hennes tindrande ögon, smultronröda läppar, glada skratt och kommenderande röst. Japp.. Hon var allt en liten kommendora ;) Det skriver jag med glimten i ögat ;)

God Natt!